Om Gud vill, Om tron räcker till

På sistone har jag funderat en del över att jag inte blev antagen. Anledningen till tankarna tror jag är att jag har en del vänner och bekanta som antingen är prästkandidater eller som befinner sig mitt uppe i antagningen. Ibland undrar jag om det är så enkelt att min tror brister, att jag inte är tillräckligt troende. Det skulle i så fall innebär att Gud inte vill att jag blir präst eftersom min tro inte räcker till.

Samtidigt tror jag att jag känner så för att jag har fått ett nej och att jag därför försöker hitta en logisk förklaring. Den mest logiska förklaringen är att min tro inte räcker till, att jag inte är vad Gud vill ha som präst. Å andra sidan tror jag inte på en dömande Gud, en Gud som särskiljer. Jag tror på en kärleksfull Gud som tar emot alla och då håller inte mitt resonemang.

En anledning till att jag känner som jag känner tror jag är att min tro tar sig ett annat uttryck än mina vänner och bekantas. Jag talar inte om Gud så ofta, jag talar än mer sällan om Jesus. För mig är det inte viktigt att tala om min tror, att övertyga och missionera med ord. För mig är det viktigare att leva i min tro och därmed visa på ett medmänskligt och kärleksfullt sätt. För mig är även det att missioner men i det fördolda.

Så när jag funderar ordentligt, låter tankarna sjunka in och bortser från alla rationellt utan bara känner så vet jag att jag skulle bli en bra präst. Men en präst med fel och brister för jag är inte mer än människa. Jag vet också att jag skulle blivit en präst som satte människan främst, som värnade om den som behövde värnas om och som såg mina medmänniskor. Å jag vet också att det är inte vad kyrkan letar efter. Kykan vill ha präst som sätter kyrkan först, som värnar om gudstjänsten och  missionen. Som går ut och döper för att det står skrivet, inte för att människan vill det. Den kyrkan vill jag inte var en del av…

Slutsatsen blir att jag inte blev prästkandidat på grund av min personlighet och på grund av min tro. Men inte för att min tro brister utan för att den skiljer sig åt. Är jag ändå kristen? Ja, jag tror det. Jag tror att Gud ändå tar emot mig med öppna armar, för Gud är inte min kyrkliga tillhörighet viktig utan min inställning till mina medmänniskor. Jag är troende och har alltid varit och det är något kyrkan och dess repressentanter i Stockholm stift inte kan ta ifrån mig.

Annonser

1 kommentar (+lägga till din?)

  1. Annika
    Jul 16, 2011 @ 21:35:42

    en sann Gud är aldrig fördömande, det är bara människorna som är det och sätter gränser för sig själva och andra

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: