Funderingar kring det där med kärlek och att älska

 Ofta får vi höra att först när du älskar dig själv kan du älska någon annan. Stämmer det? Mitt första infall är att säga nej, självklart kan jag älska någon utan att älska mig själv. Att veta vad kärlek är hör inte ihop med att älska sig själv. Men när jag funderar på det vill jag säga nej, först måste du älska dig själv för att sedan på riktigt, fullt ut kunna älska någon annan. För om du inte älskar dig själv kan du inte veta vad kärlek är, du kan tycka om någon, du kan gilla någon, du kan beundra någon och så vidare men aldrig fullt ut älska en annan människa. Jag tror att man kan tro att man älskar någon men att man egentligen inte gör det. Den äkta kärleken kommer först med den egna kärleken till sig själv.

Vad tror du? Det är ganska okomplicerat men samtidigt komplicerat. Följdfrågan blir ju också, om jag älskar mig själv men sen slutar av någon anledning vet jag då vad kärlek är och kan jag älska någon annan. Eller är det så att jag här och nu måste älska mig själv för att kunna älska någon annan.

Jag tror att ett sätt att lära sig älska, att lära sig älska sig själv är med hjälp av husdjur. Att genom den ovillkorliga kärleken vi mottar från till exempel en katt gör att vi lär oss se våra goda sidor. Att vi då kan känna att vi är värda att älska och kan börja älska oss själva.

Det jag dock undrar är om det finns människor som från första början älskar sig själv och alltid kommer att göra det eller om vi alla någon gång tvivlar på oss själva och om vi är värda att älska eller inte. Och är detta tvivel samma sak som att vi faktiskt inte älskar oss själva.

Jag vet i alla fall att trots mina fel och brister älskar jag mig själv, jag skulle innerst inne inte vilja vara någon annan och jag vet att jag är värd att älskas. Jag vet också att mina tankar kring detta kan verka någon förvirrade *ler*